I allmänhet tenderar konspirationsteorier att bli mer framträdande när människor känner sig hotade eller är rädda för att förlora kontrollen, eftersom teorierna gör det möjligt för människor att hantera hotande händelser genom att fokusera skulden på en uppsättning förmodade konspiratörer.

Alla som deltar i konspirationsretorik är inte fullt och fast övertygade om en konspiration. Ibland används konspirationsteorier som ett retoriskt verktyg för att undgå obekväma slutsatser. Somliga anspelar till exempel på en konspiration bland vetenskapsmän för att bortförklara vetenskaplig konsensus som de motsätter sig, såsom klimatförändringarna, men samma personer gör inte det när det handlar om vetenskaplig konsensus som inte är relevant för deras personliga bakomliggande orsak. I allmänhet är det lättare att exponera desinformation för personer som använder konspirationsretorik enbart av bekvämlighetsskäl.

Vissa personer är dock djupt engagerade i sina konspirationsteorier, som kan ha blivit en del av deras identitet. Det är en mycket större utmaning att motbevisa felaktiga antaganden för engagerade personer. Personer som är engagerade brukar ofta vara övertygade om fler än en konspirationsteori.

Tro på flera konspirationer (att covid är en bluff och att regeringen döljer människor som dödats av vaccinet) är därför en bra indikator på övertygelser som förmodligen är djupt rotade. Dessutom brukar personer med starka övertygelser också uppvisa andra diagnostiska attityder och egenskaper. Personer med höga nivåer av narcissism är till exempel mer benägna att tro på konspirationsteorier, liksom också personer som ägnar sig åt magiskt tänkande (t.ex. påstår sig ha upplevt något övernaturligt) och har höga nivåer av machiavellism (och därmed lågt förtroende).

De variabler som driver tron på konspirationsteorier tenderar att vara känslomässiga till sin natur och kretsar kring rädslor och en känsla av att förlora kontrollen.